När jag var yngre pantade jag flaskor enbart vid ETT tillfälle.
När jag hade ont om pengar, tomt på kontot och hungrig mage.
Eftersom jag var mer åt slösa än åt spara-hållet som pantades det flaskor var och varannan månad.
Nu, i vuxen ålder, pantar jag flaskor när jag börjar tycka att de tar för mycket plats i köket och pengarna läggs i en liten sparkassa mest för skojs skull.
Men ÄNDÅ känner jag mig som värsta fattiglappen när jag pantar flaskor och har fått för sig att alla tänker så också när de ser mig.
Faktiskt så har den här inbillningen gått så långt att jag helst pantar mina flaskor i en butik jag sällan besöker och går sedan vidare och handlar någon annan stans.
Kanske lite märkligt, kanske lite småstört, men jag misstänker att jag inte är ensam om den här känslan ;-)
Haha absolut, så där kände jag oxå när jag bodde i Sverige. Här har de inga pantmaskiner så man måste åka till speciella återvinnings stationer och sortera upp alla flaskor och burkar på en bänk.
SvaraRaderaHaha, sådär ska du inte känna. Jag har inte ens tänkt den tanken.. alla pantar ju.. eller?
SvaraRaderaKram på dig, och panta på <3