onsdag 12 mars 2014

Resan in

På väg in till sjukhuset med Milton hade jag svårt att få styr på alla känslor som stormade i kroppen.
Allting kändes oerhört OVERKLIGT och det fanns inget jag kunde göra för att sakta ned förloppet eller förhindra det.
Inga tårar, ingen ilska, inte ens det bästa argumenten i världen kunde hindra någon från att skära i min son!
Jag ville, ville, VILLE inte, bilen körde obönhörligt framåt och hela kroppen kändes som om den vore stöpt av is.
Det fanns ingen jag kunde skälla på, ingen jag kunde skrika på för att lätta på trycket i mitt bröst som hotade att kväva mig.
Jag fortsatte att skriva till mina två, väl utvalda vänner som skulle bli mina bundsförvanter i smärtan.


1 kommentar:

  1. Jag förstår din skräck. Vi fick också ett besked om vårt första barn första dagen på BB som ingen förklarade för mig. Jag var livrädd, men kunde pusta ut då det var ok. Vad underbart att du hittade två vänner att hänge dig åt, bra vänner är guld värt, helst i en sådan stund.
    Kramar

    SvaraRadera

Vad roligt att du lämnar en kommentar! Tack :-)