Tårarna rann när jag såg den spröda lilla kroppen i den stora, stora sängen - uppkopplad till medicinställ, respirator och syrgas.
En dräneringsslang stack ut från sidan vid revbenet där operationssnittet låg och en annan slang stack ut ifrån halsen.
Skulle han verkligen fixa detta?
Skulle livet någonsin bli sig likt?
Skulle JAG någonsin bli mig lik igen?
Som mamma var det här outhärdligt att se, smärtan slet i mitt inre och jag fick uppbåda all min kraft för att orka stanna kvar i rummet.
Jag gick fram till sängen fylld av skräck och ångest och tittade ner på min värdefulla skatt där han låg, ännu inte vaken.
Ansiktet var svullet och plågat och han gnydde och vred sig av smärta.
Morfindroppet jobbade för fullt.
Jag klarade inte av att stanna kvar.
Jag orkade helt enkelt inte se honom så någon längre stund.
Det fanns inget jag kunde göra för att lindra hans svåra plågor, jag kunde inte ens lyfta upp honom och hålla honom i famnen!
Jag vet inte vad vi gjorde resten av den dagen, jag minns helt enkelt inte.
Den dagen är för smärtfylld för mig, även om det i skrivande stund ännu inte gått mer än 5 dagar.
Jag vet bara att vi gick och lade oss tidigt den kvällen för att orka ta hand om honom dagen efter då han skulle vara vaken.
Den natten sov jag tungt men vaknade flera gånger med panik och oro över hur Milton hade det på BIVA ensam med sina smärtor i sin stora säng.
Men från och med nu skulle allt bara bli bättre och bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad roligt att du lämnar en kommentar! Tack :-)