onsdag 12 mars 2014

Operationen

På morgonen blev vi väckta vid sju-snåret och Milton badades ännu en gång i sterilbad.
Det har nu bara gått ett och ett halvt dygn sedan vi blev informerade om att Milton behövde opereras och chocken hängde fortfarande över oss, men jag kände mig hyfsat lugn och hade läget under kontroll.
Det lugnet och den kontrollen sprang dock snabbt och gömde sig då vi överlämnade Milton till narkossköterskorna.
Milton själv var lugn och log nyfiket mot de grönklädda damerna med lustiga mössor, men för mig rämnade världen återigen.
Plötsligt kändes det som om jag aldrig mer skulle få se honom igen, min hjärna kokade snabbt ihop en fantasi om att Milton skulle komma ut genom dörren på andra sidan i en liten vit kista.
Snabbt tog tankarna en annan vändning - hur lång tid skulle han tillbringa med dessa damer i vaket tillstånd?!
Skulle han bli rädd och orolig och undra vart mamma tagit vägen?!
Skuldkänslor tog överhanden - jag FANNS inte där för honom i ett så svårt ögonblick som detta....
Skulle jag verkligen få min goa Milton tillbaka med samma personlighet?!
Eller skulle han från detta ögonblick bli för alltid präglad och förändrad?!
Förnuftet tog överhanden och inom mig såg jag hans ansikte då de bar iväg honom - leende och full av nyfikenhet och tillit.
Nu var jag åter lugn och sansad nog att få mig och Samboskapet inskrivna på patienthotellet.

Efter inskrivningen körde vi hemåt då jag var fast besluten att lyda min väns råd - gör något VARDAGLIGT så att du kan inbilla dig att Milton sover middag.
Jag hade nu accepterat att det inte fanns något jag kunde göra för att styra förloppet under operationen och försökte koppla bort vad som hände där inne i den där salen.
Vi åkte hem och jag vek tvätt och Samboskspet förströdde sig med att kolla bilannonser.
Tiden rusade fram och plötsligt kom samtalet vi väntat på - kirurgen ringde!
Jag slängde mig över telefonen och skrek förmodligen den glada stackaren i örat.
Han var väldigt glad och väldigt nöjd - allt hade gått jättebra.
På vägen tillbaka till sjukhuset var jag glad, nervös, stirrig - samtidigt som jag försökte stålsätta mig mot att få se Milton i respirator och fullt med slangar överallt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad roligt att du lämnar en kommentar! Tack :-)