Inskrivning på sjukhuset

Väl framme på sjukhuset blev vi väldigt väl omhändertagna av två kvinnor - Rebecka och Birgitta.

De förstod vår chock och vår oro och lät oss fråga så mycket vi ville, de försökte varken stoppa eller minimera varken känslor eller tårar - de förstod.

Det som hänt oss inom loppet av 24 timmar är något som normalt sett sker inom loppet av TRE VECKOR, men Milton hade inte den tiden på sig därför fick det bli såhär nu.

Hans hjärta skulle bli tröttare och tröttare, förträngningen i kroppspulsådern mindre och mindre och slutligen skulle vi, inom en snar framtid, lägga honom för att sova och sedan finna honom omöjlig att väcka igen.

Och ordet för vad det då skulle kallas är just det som alla föräldrar fruktar mest - plötslig spädbarnsdöd.

En operation skulle rädda min ljuvliga son för att dö i plötslig spädbarnsdöd.

Nu insåg vi vilken tur vi hade haft!

Vi skrevs in på sjukhuset, fick träffa kirurgen och gå rundvandring på de olika avdelningarna Milton skulle komma att ligga på.

Fortfarande var det overkligt och svårt att ta in, svårt att fatta hur STORT det här var, men vi hade åtminstone lugnat oss något.

Milton fick kanyl i handen, blodprov togs och han fick bada sterilbad.

Det som jag nu i efterhand minns starkast av den här kvällen var mötet med kirurgen.

Efter att ha pratat med honom kändes situationen inte längre så förtvivlat hopplös.

Även om klockan nu var nio på kvällen tog han sig tid att lugnt och sakligt förklara ingreppet och framför allt - BETYDELSEN av ingreppet.

Här slutade jag se Milton som frisk.

Plötsligt såg jag alla signaler glasklart - min underbara skatt var långsamt på väg att dö ifrån oss.

Miltons symptom var:

- kalla händer och fötter, som isbitar

- vita fötter

- trötthet

- åt ofta, men väldigt lite åt gången

- dålig viktuppgång

- frusenhet

- ansträngd andning

För övrigt var han en glad liten kille med pigga ögon och övrig utveckling var normal. Därför viftades hans symptom bort.