Bara sjukdom!

Igår skrev jag lite skämtsamt ut på Facebook att jag var förkyld - i öronen.

Detta för att det knastrade och pep i öronen och hörseln var reducerad ned till praktiskt taget noll.

När jag pratade lät det som om jag hade en plastlåda på huvudet som jag satt och pratade i.

Bacillmästaren tyckte dock inte det var särskilt lustigt skrivet och bestämde sig för att under natten trolla fram en rejäl, tvättäkta MANSFÖRKYLNING!

Lite knaster i öronen är INGENTING i jämförelse av totalstopp i näsan, tvärvärk i halsen och hela mitt inte känns som om det vore gjort av slem.

Hoppas att Liam (10år) är lite piggare idag så att jag inte behöver skura kräk i detta tillståndet :-/

Det blir soffan och filmtittande idag och tedrickande och hoppas jag blir bättre under dagen....

Det hör inte till vanligheterna

Det hör inte till vanligheterna att man får dricka Coca-Cola till frukost.

Och det hör sannerligen inte till vanligheterna att mamman påminner om att dricka upp den.

Bara när man är kräkig.

Äckelmagsjuka.

Det här med smileysar

Precis som så många andra, är jag väldigt förtjust i att använda smileysar när jag skriver till någon.

Men det gäller att inte vara FÖR flink i fingrarna, för då kan det lätt bli fel!

Att skicka ett hjärta när man egentligen vill skicka en arg smiley eller liknande.

Man får helt enkelt akta sig så att det inte misstolkas!

Idag skickade jag ett sms till Liams (10år) fröken för att jag ville påminna henne om att säga till Liam att gå raka vägen hem och inte in på fritids (Galaxen)

Som tur var är det läraren och inte jag som trampade i smiley-klaver-trampet!

Men hon kände sig nog bra fånig ;-)

Om du säger det så!

- Är det högt gumman?

- Nääääj......

- Är det kanske lite läskigt däruppe?

- Nääääj.......

- Varför håller du i dig då?

- Det gör jag inte mamma....

- Okej, då går jag då?

- Ja, jag KAN SJÄLV!

......................................

- MAMMA!!!!! Kan du lyfta ner mig?! Det är HÖGT!!!!!

- .............

Rise and shine!

Det märks att det snart är dags för sommartid - ungarnas inre klockor tycks redan vara omställda.

De vaknar glatt innan klockan sex, oberoende av vilken dag på veckan det är.

Idag är det måndag och då är det självklart välkommet.

Igår vart jag kanske inte lika glad över deras nyfunna morgonpigghet.

Bjuder på en bild på Milton (2månader) som lagt upp värsta leendet :-)

Blir man annat än glad när han ler så? :-))

Grundlurad!

Igår inbillade Samboskapet mig att vi, med alla fyra barnen, skulle åka till Gekås och handla.

Till Gekås åker jag gärna - utan barn.

Så jag var inte helt överlycklig där vi satt inpackade i bilen.

Men till Gekås ville jag ju och försökte efter bästa förmåga hålla mig positiv till det hela.

Nästan framme körde Samboskapet av på en mysig liten skogsväg och jag började undra var i allsin dar han inbillar sig att Gekås ligger?!

- Jag måste pissa, slängde han ur sig och körde längre och längre in på den söta lilla vägen.

- här är väldigt mysigt, utbrast jag och började undra hur långt in han måste köra egentligen för att slå en drill...?

Då såg jag ett rött trähus med massa ballonger fästa i träden.

- Haha, här kan du pissa, här är kalas och allt! Sa jag roat och blev mäkta förvånad när Samboskapet faktiskt körde IN där och dessutom ställde sig och TUTADE på gårdsplanen! :-0

Hundar började skälla och vänta nu..... De där hundarna känner jag igen.....

Vi var hemma hos min bror!!

Det är inte ofta vi ses och nyligen köpte han hus som jag ännu inte sett.

Dagen kunde inte bli annat än lyckad!

Godispåsar satt fästa i träden till barnen, det plockades blommor och letades ödlor och grillades :-)

Och tiden SPRANG iväg, som den alltid gör när man har roligt!

Vi insöp det sista av den fina naturen och sällskapet och packade sedan in oss i bilen och körde hem.

En dag som blev mycket bättre än den hade blivit på Gekås!

Då ska vi se!

"Tyst-i-bilen-TV" aktiverad och nu styrs kosan mot Gekås i Ullared.

Med hela Fantastic 4-ligan.

Det kan bli så att jag kommer slita av mig varenda ljust fjun jag har på huvudet, men det kan ju också gå hur bra som helst.

Jag återkommer om jag överlever ;-)

Kl 6 lördag morgon

Jag misstänkte att det var en dålig ide' att låta dig somna sådär tidigt......

Födelsedagsfirande

Den nyblivna 10-åringen klarade SJÄLVKLART att bygga ihop sitt playmobilfort, dessutom utan att lemlästa sin syster - mycket bra jobbat!

Inför hans stora dag hade han beställt en GRÖN tårta, så grön tårta fick det givetvis bli :-)

Pizza önskades till middag och det tackade inte mamman nej till då hon slapp skramla med kastruller på den stora dagen, så pizza blev det :-)

Farmor, farfar och mormor kom med blommor, paket och sång och det var en mycket nöjd 10-åring som snabbt vinkade av dem i dörren för att få återgå till sina presenter :-)

Så lycklig.

Så nöjd.

Så ljuvlig.

Artig och omtänksam var slagorden för dagen och mitt hjärta vart så stolt så det nästan sprack.

Vilken fin kille jag har!

Det vet jag varje dag, men idag märktes det lite extra <3

Älskade ungen min <3

Det här kan bli intressant...

Födelsedagsgrisen och hans syster har bestämt sig för att bygga ihop playmobilfortet som var en av födelsedagspresenterna :-)

Ska bli spännande att se hur det går... :-)

Åh, ja, varför inte....

I just LOVE when this happens.....

De som tillverkar presentpapper har uppenbarligen inga barn..

10 år som mamma!

Idag för 10 år sedan blev jag mamma för första gången och kunde få det ärofyllda namnet MAMMA.

Att ha Liam som bebis var verkligen en dans på rosor och därför fick han sin lillasyster Michelle innan han fyllt två år.

Idag har han hunnit bli storebror tre gånger om och även om han då och då blir irriterad på sina yngre syskon så är han alltid snabb att försvara dem och han vill verkligen inte vara utan dem.

Han vakar noga över dem när vi är ute och går i trafik och är han ensam hemma går han runt som en osalig ande tills syskonen kommer hem :-)

Han är aldrig sen att säga "älskar dig mamma" och det tar inte emot det minsta att säga:

Liam, jag älskar dig också - av hela mitt hjärta! <3<3<3

Den är död, men säg inget.

Lycka, lycka när Bubban (3,5år) hittade en alldeles levande daggmask utanför dörren :-)

Stolt och varsamt bars den äckliga masken i den utsträckta lilla handen och lyckligt gick hon och berättade hela maskens livshistoria för mig hela vägen till dagis.

Masken skulle minsann få lite god frukost när den kom fram till dagis.

Lilla Bubban skulle allt se till att masken hade det så bra, så bra.

Synd bara att masken var död då hon fann den, men det hade jag inte hjärta att tala om för henne.

Inte ens de större syskonen hade hjärta att upplysa henne om att den var död, annars brukar de vara snabba att kallt berätta sanningen om diverse saker och för stunden krossa det lilla hjärtat.

Men idag lät vi henne hållas.

Just bara för att hon är så underbar :-)

Och så vart det tyst.....

Igår kväll bestämde sig de tre äldre barnen sig för att leka kollo och innan jag visste ordet av hade de full cirkus inne på rummet.

I vanliga fall går det bra att stävja dessa små uppror i tid, men igår gick det lite fortare än en höna bajsar så det gick inget vidare.

De små öronen som snabbt uppfattar om man så mycket som TÄNKER på att plocka ut en chokladbit ur skåpet, hade nu stämplat ut och stängt för dagen.

Med min största röst hotade jag med alla möjliga ting - ingen TV, inget datorspelande, ja till och med inställda födelsedagar, men inget bet på de hoppande aporna i sängen.

Full av frustration skruvade jag så ur alla glödlampor och mördade allt som kan likna ljus i rummet och morrade fram:

- Imorgon kommer ni få gå och lägga er klockan SJU!!

De lyckligt stojande barnen svarade med:

- Okej, vi älskar dig mamma! Och tonfallet i rösten avslöjade att de egentligen tänkte "yeah right mamma"....

Haha, så fel de hade!

Samtliga i Fantastic 4 beordrades i säng efter middagen, påminda om vad de gjort kvällen innan och kände sig nog inte fullt så fantastiska längre.

Och mamman kunde njuta av tystnaden redan klockan åtta på kvällen.

Halv nio visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till med resten av kvällen.

Klockan nio kändes det tråkigt att jag träffat barnen så lite idag.

Halv tio fick jag skuldkänslor över att jag var så hård mot dem.

Klockan tio kommer jag börja undra hur tidigt de kommer vakna imorgon bitti....... :-)

Kör så det ryker!

Samboskapet är utrustad med väldigt tung högerfot och som passagerare gäller det att hänga med i svängarna när han kör.

Hans körstil får en att undra om bilen verkligen är betald eller om det kanske ligger någon i bagaget som är döende eller rentav allvarligt skadad.

Kort och gott - det går undan!

En av våra gemensamma vänner såg oss när vi körde mot sjukhuset i Lund för Miltons återbesök och undrade i sitt stilla sinne om allt stod väl till med den lille gossen :-)

Det gjorde det, dock så ska vi tillbaka igen då hans operationssår svullnat upp något.

Det ser inte infekterat ut men de ville ändå hålla ett öga på det.

Så, tillbaks igen om en vecka!

God morgon!

Hade det inte varit för kaffe, så vet jag inte hur jag skulle få mina dagar att gå runt!

Milton (2mån) sover fortfarande inte mer än max 2 timmar åt gången och när jag nu sovit på det här sättet i två veckor har jag börjat bli lite osäker på vad som egentligen är upp och vad som är ned.

Jag ser regnbågar när ingen annan gör det och en tanke tar tio minuter att tänka klart.

Att sova på detta viset är inget att rekommendera! ;-)

Idag är det återbesök på sjukhuset och ultraljud av Miltons lilla hjärta för att se att det håller sig.

Den som söker han finner!

Jag börjar ju närma mig 40 och det är inte helt roligt längre att titta på gamla kort för att sedan spatsera in till spegeln och se en åldrande tant titta tillbaka på en.

Små ålderstecken börjar ju krypa sig på och jag är inte typen som hoppar jämfota av glädje över det.

Jag undviker gärna speglar om jag inte kan titta på dem när ljuset är dunkelt.

Idag hittade Samboskapet en gammal bild av mig i sin plånbok, från det året då vi träffades.

Jag tittade på bilden och förvånades över min egen reaktion!

Jag tycker bättre om ansiktet jag möter i spegeln IDAG.

Well, kanske inte idag som just DENNA dagen då jag sovit sämre än prinsessan på ärten själv....

Imorse kändes det snarare som att jag skippat madrasserna och sovit direkt på ärtjäveln.

Men i alla fall!

Lade ut den 12 år gamla bilden på Facebook och det tog inte lång tid innan kommentarerna och smickret började trilla in :-)

Vad gör det med lite kråksparkar i ögonvrårna när man har så söta vänner som genast säger hur fin man fortfarande är?! <3

Vackraste....

You are so beautiful.....

To me.....

:-)

Det är ju söndag!

Golvet behöver städas, bebis Milton vill sitta i famnen 24/7 och ingen som helst lust att stå vi spisen...

Vad göra?

Stek! Porterstek till och med.

I med allehanda kryddor, vätska och termometer så sköter det sig själv - perfekt!

Under tiden daltades det med bebis OCH  golven blev städade och en och en halv timme senare kunde jag få allas smaklökar att dansa rumba i munnen.

Suveränt!

Dessutom kunde jag servera min förstklassiga måltid över städade golv OCH jag stod inte och svettades vid spisen någon längre stund.

AWSOME!

Vi ska faktiskt ut idag.....

......mina små kassar och jag :-)

När jag var yngre pantade jag flaskor enbart vid ETT tillfälle.

När jag hade ont om pengar, tomt på kontot och hungrig mage.

Eftersom jag var mer åt slösa än åt spara-hållet som pantades det flaskor var och varannan månad.

Nu, i vuxen ålder, pantar jag flaskor när jag börjar tycka att de tar för mycket plats i köket och pengarna läggs i en liten sparkassa mest för skojs skull.

Men ÄNDÅ känner jag mig som värsta fattiglappen när jag pantar flaskor och har fått för sig att alla tänker så också när de ser mig.

Faktiskt så har den här inbillningen gått så långt att jag helst pantar mina flaskor i en butik jag sällan besöker och går sedan vidare och handlar någon annan stans.

Kanske lite märkligt, kanske lite småstört, men jag misstänker att jag inte är ensam om den här känslan ;-)

Perfekt!

Den är bebisbajsgul och kommer från Preem, ja man kan kort och gott säga att den inte är vidare vacker.

Men vad gör det när den håller kaffet VARMT?

Slut med kaffekoppar överallt, till hälften fyllda med kallt, äckligt kaffe för att man aldrig hinner dricka upp det när det är varmt! :-)

Termomugg - en mycket bra uppfinning till oss småbarnsföräldrar! :-)

Det här med jeans

Jeansklyddet är då alltid lika spännande när man precis har fått barn.

Magen, som för tillfället är som en oformlig deg med för lite mjöl i, tycks inte vilja underkasta sig någon form av jeanslinning.

Jeans med låg midja får snabbt magen att krypa över kanten som om degen jäst lite aningen för länge.

Sedan har vi då hög-midja-varianten.

Den är hyfsat bra, magen hålls på plats under viss protest, i alla fall tills man sätter sig ned.

Plötsligt har man jeanskanten strax under bysten och passar man sig inte nu kryper magdegen fram och inbillar omgivningen att man nu plötsligt har minst 4 bröst.

Så sitter man sedan där, försynt petande på den olydiga magdegen i hopp om att få den på plats.

Som tur är finns det hjälp för detta också!

Tajta linnen och löst sittande koftor och - TADAAA - problemet är ett minne blott!

Under en hel dag kan man glädjas åt att man blivit så fin och att kroppen anpassat sig så väl efter förlossningen trots att man fått fyra barn.

Åtminstone till på kvällen när allt ska av igen.

Då kryper magdegen fram och flinar åt dig och lägger sig som en katt bekvämt tillrätta nere vid fötterna och irriterat hytter man med näven och säger:

- vänta du bara! Snart,snart är det tre månader sedan förlossningen och därmed okej att börja träna. Då, då ska du minsann få! ;-)

Ett halvår senare sitter man fortfarande och svär åt samma problem.... ;-)

Men god morgon!

Här har vi en liten piggelin som vaknade innan klockan var 7 i morse :-)

Det var inte helt oväntat eftersom han spenderade i stort sett hela dagen igår med att sova.

De dagarna på sjukhuset har nog tagit hårt på de små krafterna <3

Idag var tanken att jag skulle ta mina Fantastic 4 ut och leka en sväng, men då det i stort sett stormar ute får det bli andra planer...

Kit - den lilla virkade katten

Alla hjärtebarn som opereras i Lund får en liten virkad katt.

Man får själv välja vilken kisse man vill ha, alla ser olika ut, och jag valde en limegrön kisse till Milton.

Alla kissar har en sak gemensamt - ett trasigt hjärta som blivit lagat.

En väldigt fin och speciell detalj tycker jag.

Därför tycker jag att Miltons kisse ska få heta Kit, efter kirurgen Keit Tran som utförde ingreppet och därmed räddade Miltons liv :-)

Det var väl ett bra namnval?

God morgon lillebror

- Så skönt att du är hemma igen Milton.... Var inte ledsen, nu är jag är hos dig....

Fina ord på morgonen från en väldigt fin storasyster <3

Titta!

Titta, titta var Milton sitter!!!!

I BILSTOLEN!!!!!

På väg hem 💞

Det med ges att det är blandade känslor just nu.

Jag VILL hem, men samtidigt är det tryggt på sjukhuset.

Allt är nära till hands om det skulle vara något....

Nu provar vi vingarna...... :-)

I mammas famn...

Innan operationen spenderade Milton mer eller mindre sina dagar i min famn.

Det har inte blivit mycket av den varan efter operationen eftersom det gjort för ont på honom och jag har saknat det väldigt mycket.

Att hålla sitt barn i famnen är för oss flesta så vardagligt och självklart att man inte märker hur mycket det betyder både för barnet och mamman.

En så enkel sak har plötsligt blivit värsta grejen - jag håller honom i famnen igen!

Halleluljah!!

Och han somnar så gott där, vilket betyder att han saknat den närheten lika mycket som jag :-)

Han har ju mest legat i vagnen, plastbaljan med hjul eller sängen och kikat upp på Laban-mobilen som hänger i nattlampan.

Jag hoppas lite fortfarande att vi kan åka hem idag, även om han hade ont imorse.

Om han fortfarande har mycket ont kommer han snart börja gråta eftersom det är dags för ny dos morfin.

Håller tummarna..... :-)

Dag 6

Lite knorrigt har det allt varit från Miltons sida i natt, men han har inte varit vaken och det är ett gott tecken!

Dessvärre blev hans smärtor värre under morgonen...

Hoppfullt beställde jag in mat till honom och gav honom alvedon och hoppades innerligt att det skulle räcka.

Men vi stöp vid mållinjen, han hade för ont helt enkelt och morfin fick komma in och hjälpa honom :-(

Så det blir ingen hemgång idag heller, men huvudsaken är att han inte har ont!

Så tillbaka på med sjukhuskläderna på honom och ut i köket för att äta frukost! :-)

Dag 5

Det blev ingen hemgång idag, vilket för min del blev en stor besvikelse.

Men det gick bara inte.

Milton hade alldeles för ont utan sitt morfin, så vi siktar på imorgon istället....

Dag 4

Även om det är mysigt att bara umgås med Milton hela dagarna så börjar det bli långtråkigt att bli kvar på sjukhuset.

Men så länge han har så ont att han behöver morfin så får vi stanna kvar.

Idag var det dags att plocka bort övervakningselektroderna på magen och bröstet, kanylen i handen och förbandet över operationssåret.

Ett ultraljud blev gjort idag också för att se om operationen varit framgångsrik såhär långt.

Det som blivit gjort är att de klippt bort en bit av stora kroppspulsådern och sytt ihop den igen.

För att komma åt har de öppnat ett 8 cm långt snitt över revbenen och bak på ryggen.

Ett rejält snitt på en kropp som endast är 57 cm lång.....

Ultraljudet såg bra ut och röntgen likaså och klarar han sig utan morfin imorgon får vi åka hem :)

Dag 3

Inatt tröttnade Milton på matsonden i näsan och slet helt enkelt ut den.

Vi brydde oss inte om att stoppa tillbaka den, han äter som han ska ur flaskan och han kan ta morfin och alvedon i munnen.

Kanylen i handen och övervakningselektroderna får dock stanna kvar.

Idag är Milton så gott som sig själv igen. Han ler och "pratar" väldigt mycket och han har redan charmat de flesta sköterskorna :)

Han är helt enkelt så ljuvlig som bara Milton kan vara och nu kan man börja fundera på att längta hem lite :)

Situationen är inte längre smärtsam och man kan skämta och tänka framåt igen.

Det blir bra det här!

Dag 2

Barn är fantastiska!

Idag kunde syrgasen plockas bort!

Även om Milton redan igår kunde äta som vanligt ur flaskan så behålls matsonden ett tag till.

Den är bra att ge vissa mediciner i, samt att kunna kontrollera att han smälter maten som han ska.

Man kan fortfarande inte hålla honom i famnen, men han är redan märkbart piggare.

Dock är det fortfarande svårt att avläsa hans signaler - har han ont? Är han hungrig?

Jag känner inte riktigt igen hans personlighet även om det första leendet efter operationen kom idag.

Och det kändes uuuuuuunderbart!

Det var Miltons sätt att säga:

- Mamma, det är lugnt nu, jag är okej.

Dag 1

De svåraste smärtorna var nu borta då dräneringsslangen från operationssåret vid revbenen plockades bort.

Han blev utskriven från BIVA och vi kom ned till den vanliga dagvårdsavdelningen där återhämtningen kunde påbörjas.

Redan nu kunde man märka en stor förändring även om Milton fortfarande var ganska tagen.

Fortfarande kunde jag inte hålla honom i famnen och det kändes väldigt jobbigt.

Matsonden var kvar i näsan och syrgasen behövde han fortfarande och nu fick han även klisterlappar på magen och en dosa så att sköterskorna skulle kunna hålla ett öga på hans lilla hjärta och puls så att allt funkade som det skulle och inte smärtan rusade i höjden.

Vi fick ett eget rum men varannan timme kom sköterskorna och gav eventuell medicin och kollade saturationen (syresättningen i blodet)

Samboskapet fick lov att sova med oss på rummet denna natten också vilket var skönt även om det värsta redan nu kändes överstökat.

Barnintensiven - BIVA

Synen som mötte mig inne på avdelningen var inget jag kunnat stålsätta mig emot.

Tårarna rann när jag såg den spröda lilla kroppen i den stora, stora sängen - uppkopplad till medicinställ, respirator och syrgas.

En dräneringsslang stack ut från sidan vid revbenet där operationssnittet låg och en annan slang stack ut ifrån halsen.

Skulle han verkligen fixa detta?

Skulle livet någonsin bli sig likt?

Skulle JAG någonsin bli mig lik igen?

Som mamma var det här outhärdligt att se, smärtan slet i mitt inre och jag fick uppbåda all min kraft  för att orka stanna kvar i rummet.

Jag gick fram till sängen fylld av skräck och ångest och tittade ner på min värdefulla skatt där han låg, ännu inte vaken.

Ansiktet var svullet och plågat och han gnydde och vred sig av smärta.

Morfindroppet jobbade för fullt.

Jag klarade inte av att stanna kvar.

Jag orkade helt enkelt inte se honom så någon längre stund.

Det fanns inget jag kunde göra för att lindra hans svåra plågor, jag kunde inte ens lyfta upp honom och hålla honom i famnen!

Jag vet inte vad vi gjorde resten av den dagen, jag minns helt enkelt inte.

Den dagen är för smärtfylld för mig, även om det i skrivande stund ännu inte gått mer än 5 dagar.

Jag vet bara att vi gick och lade oss tidigt den kvällen för att orka ta hand om honom dagen efter då han skulle vara vaken.

Den natten sov jag tungt men vaknade flera gånger med panik och oro över hur Milton hade det på BIVA ensam med sina smärtor i sin stora säng.

Men från och med nu skulle allt bara bli bättre och bättre.

Operationen

På morgonen blev vi väckta vid sju-snåret och Milton badades ännu en gång i sterilbad.

Det har nu bara gått ett och ett halvt dygn sedan vi blev informerade om att Milton behövde opereras och chocken hängde fortfarande över oss, men jag kände mig hyfsat lugn och hade läget under kontroll.

Det lugnet och den kontrollen sprang dock snabbt och gömde sig då vi överlämnade Milton till narkossköterskorna.

Milton själv var lugn och log nyfiket mot de grönklädda damerna med lustiga mössor, men för mig rämnade världen återigen.

Plötsligt kändes det som om jag aldrig mer skulle få se honom igen, min hjärna kokade snabbt ihop en fantasi om att Milton skulle komma ut genom dörren på andra sidan i en liten vit kista.

Snabbt tog tankarna en annan vändning - hur lång tid skulle han tillbringa med dessa damer i vaket tillstånd?!

Skulle han bli rädd och orolig och undra vart mamma tagit vägen?!

Skuldkänslor tog överhanden - jag FANNS inte där för honom i ett så svårt ögonblick som detta....

Skulle jag verkligen få min goa Milton tillbaka med samma personlighet?!

Eller skulle han från detta ögonblick bli för alltid präglad och förändrad?!

Förnuftet tog överhanden och inom mig såg jag hans ansikte då de bar iväg honom - leende och full av nyfikenhet och tillit.

Nu var jag åter lugn och sansad nog att få mig och Samboskapet inskrivna på patienthotellet.

Efter inskrivningen körde vi hemåt då jag var fast besluten att lyda min väns råd - gör något VARDAGLIGT så att du kan inbilla dig att Milton sover middag.

Jag hade nu accepterat att det inte fanns något jag kunde göra för att styra förloppet under operationen och försökte koppla bort vad som hände där inne i den där salen.

Vi åkte hem och jag vek tvätt och Samboskspet förströdde sig med att kolla bilannonser.

Tiden rusade fram och plötsligt kom samtalet vi väntat på - kirurgen ringde!

Jag slängde mig över telefonen och skrek förmodligen den glada stackaren i örat.

Han var väldigt glad och väldigt nöjd - allt hade gått jättebra.

På vägen tillbaka till sjukhuset var jag glad, nervös, stirrig - samtidigt som jag försökte stålsätta mig mot att få se Milton i respirator och fullt med slangar överallt.

Inskrivning på sjukhuset

Väl framme på sjukhuset blev vi väldigt väl omhändertagna av två kvinnor - Rebecka och Birgitta.

De förstod vår chock och vår oro och lät oss fråga så mycket vi ville, de försökte varken stoppa eller minimera varken känslor eller tårar - de förstod.

Det som hänt oss inom loppet av 24 timmar är något som normalt sett sker inom loppet av TRE VECKOR, men Milton hade inte den tiden på sig därför fick det bli såhär nu.

Hans hjärta skulle bli tröttare och tröttare, förträngningen i kroppspulsådern mindre och mindre och slutligen skulle vi, inom en snar framtid, lägga honom för att sova och sedan finna honom omöjlig att väcka igen.

Och ordet för vad det då skulle kallas är just det som alla föräldrar fruktar mest - plötslig spädbarnsdöd.

En operation skulle rädda min ljuvliga son för att dö i plötslig spädbarnsdöd.

Nu insåg vi vilken tur vi hade haft!

Vi skrevs in på sjukhuset, fick träffa kirurgen och gå rundvandring på de olika avdelningarna Milton skulle komma att ligga på.

Fortfarande var det overkligt och svårt att ta in, svårt att fatta hur STORT det här var, men vi hade åtminstone lugnat oss något.

Milton fick kanyl i handen, blodprov togs och han fick bada sterilbad.

Det som jag nu i efterhand minns starkast av den här kvällen var mötet med kirurgen.

Efter att ha pratat med honom kändes situationen inte längre så förtvivlat hopplös.

Även om klockan nu var nio på kvällen tog han sig tid att lugnt och sakligt förklara ingreppet och framför allt - BETYDELSEN av ingreppet.

Här slutade jag se Milton som frisk.

Plötsligt såg jag alla signaler glasklart - min underbara skatt var långsamt på väg att dö ifrån oss.

Miltons symptom var:

- kalla händer och fötter, som isbitar

- vita fötter

- trötthet

- åt ofta, men väldigt lite åt gången

- dålig viktuppgång

- frusenhet

- ansträngd andning

För övrigt var han en glad liten kille med pigga ögon och övrig utveckling var normal. Därför viftades hans symptom bort.

Resan in

På väg in till sjukhuset med Milton hade jag svårt att få styr på alla känslor som stormade i kroppen.

Allting kändes oerhört OVERKLIGT och det fanns inget jag kunde göra för att sakta ned förloppet eller förhindra det.

Inga tårar, ingen ilska, inte ens det bästa argumenten i världen kunde hindra någon från att skära i min son!

Jag ville, ville, VILLE inte, bilen körde obönhörligt framåt och hela kroppen kändes som om den vore stöpt av is.

Det fanns ingen jag kunde skälla på, ingen jag kunde skrika på för att lätta på trycket i mitt bröst som hotade att kväva mig.

Jag fortsatte att skriva till mina två, väl utvalda vänner som skulle bli mina bundsförvanter i smärtan.

Tid för operation

Samboskapet ringde mig från jobbet och berättade att sjukhuset ringt.

- Du får packa en väska till dig och Milton för han ska opereras imorgon. De andra barnen får bo hos farmor och farfar ett par dagar, så packa till dem också. Vi skrivs in på sjukhuset ikväll för han ska göras iordning för operationen som blir i morgon bitti.

Samboskapet lät både arg och skärrad på en gång, det var allvar nu.

Tårarna sprängde mina ögon och formligen forsade ut.

Golvet rämnade under mina fötter och plötsligt visste jag inte ens var väskorna eller barnens kläder låg.

Jag kämpade med att försöka förstå vad som hände men tankarna sprang åt alla håll och kanter och hjärnan kunde inte sammarbeta i känslostormen.

Jag ringde en vän som fick lotsa mig genom själva packningen av alla kläder som skulle med och det enda jag kunde göra var att lyda blint.

Nästa steg var att samla ihop sig och hämta de tre större barnen från skola och dagis och försöka berätta vad som var i görningen.

Men jag kunde inte hålla mig ihop så Liams (10år) lärare fick hjälpa mig att förklara för barnen vart de skulle och varför jag var så upprörd.

Ultraljudet

När lilla Milton, nu 2 månader gammal, var runt 2-3 veckor blev vi på det klara med att han hade mjölkproteinallergi.

För att konstatera detta blev vi skickade till Barnspecialisterna i Eslöv.

Väl där gjordes en rutingenomgång av honom och då upptäckte läkaren en litet, knappt hörbart blåsljud i hjärtat.

- Där är ett litet blåsljud på hjärtat, så det är egentligen frågan om vi behöver följa upp det... Men för säkerhets skull skickar jag en remiss till ultraljud så att vi får kolla det. Troligtvis inget att oroa sig för".

Remissen kom och vi fick till och med komma in tidigare då ett återbud inträffat. Vid gott mod åkte vi in och satt intresserar och tittade både på ultraljud och EKG, utan att ana att inom 20 minuter skulle vår värld bli skör och osäker.

Det som tydligt visades på ultraljudet av Miltons hjärta var en förträngning av stora kroppspulsådern så att blodet fick svårt att komma igenom. Till följd av detta var den ena hjärtmuskeln överansträngd och behövde hjälp snarast.

- Milton behöver en operation och detta kommer ske inom en månad.

OPERATION?! På min lilla, lilla bebis?!

Golvet svajade under mina fötter och tårarna började omedelbart att falla.

SKÄRA i den perfekta lilla kroppen?!

Det fanns inte på kartan...

Jag orkade inte lyssna, kunde inte ta in mer information.

INOM EN MÅNAD?! Det är ju snabba ryck, det måste ju vara akut?!

Inte visste vi då riktigt HUR snabba ryck det skulle bli....

Vi blev uppskickade till röntgen och redan där kände jag att jag föll och jag skrev genast ut en statusuppdatering på Facebook att Milton skulle opereras - i hopp om att någon skulle fånga upp mig i fallet mot den bottenlösa avgrunden jag var på väg emot.

Och jag är glad att jag gjorde det.

Alla möjliga bekanta och vänner sträckte ut sina armar för att fånga mig i fallet.

Jag valde ut två att klamra mig fast vid.

Den ena en före detta arbetskamrat vars dotter genomgått flertalet hjärtoperationer.

Den andre en gammal vän som jag inte träffat sedan tonåren.

Utan dem hade jag inte orkat mig igenom vad som komma skulle....

- Ni kommer att bli kontaktade av Elisabeth som är vår kontaktsjuksköterska. Hon ringer er imorgon och gör upp planen för hur det här ska gå till och ni får tid och datum för operation.

Elisabeth ringde. Men hade helt andra besked......