Operationen

På morgonen blev vi väckta vid sju-snåret och Milton badades ännu en gång i sterilbad.

Det har nu bara gått ett och ett halvt dygn sedan vi blev informerade om att Milton behövde opereras och chocken hängde fortfarande över oss, men jag kände mig hyfsat lugn och hade läget under kontroll.

Det lugnet och den kontrollen sprang dock snabbt och gömde sig då vi överlämnade Milton till narkossköterskorna.

Milton själv var lugn och log nyfiket mot de grönklädda damerna med lustiga mössor, men för mig rämnade världen återigen.

Plötsligt kändes det som om jag aldrig mer skulle få se honom igen, min hjärna kokade snabbt ihop en fantasi om att Milton skulle komma ut genom dörren på andra sidan i en liten vit kista.

Snabbt tog tankarna en annan vändning - hur lång tid skulle han tillbringa med dessa damer i vaket tillstånd?!

Skulle han bli rädd och orolig och undra vart mamma tagit vägen?!

Skuldkänslor tog överhanden - jag FANNS inte där för honom i ett så svårt ögonblick som detta....

Skulle jag verkligen få min goa Milton tillbaka med samma personlighet?!

Eller skulle han från detta ögonblick bli för alltid präglad och förändrad?!

Förnuftet tog överhanden och inom mig såg jag hans ansikte då de bar iväg honom - leende och full av nyfikenhet och tillit.

Nu var jag åter lugn och sansad nog att få mig och Samboskapet inskrivna på patienthotellet.

Efter inskrivningen körde vi hemåt då jag var fast besluten att lyda min väns råd - gör något VARDAGLIGT så att du kan inbilla dig att Milton sover middag.

Jag hade nu accepterat att det inte fanns något jag kunde göra för att styra förloppet under operationen och försökte koppla bort vad som hände där inne i den där salen.

Vi åkte hem och jag vek tvätt och Samboskspet förströdde sig med att kolla bilannonser.

Tiden rusade fram och plötsligt kom samtalet vi väntat på - kirurgen ringde!

Jag slängde mig över telefonen och skrek förmodligen den glada stackaren i örat.

Han var väldigt glad och väldigt nöjd - allt hade gått jättebra.

På vägen tillbaka till sjukhuset var jag glad, nervös, stirrig - samtidigt som jag försökte stålsätta mig mot att få se Milton i respirator och fullt med slangar överallt.

Inskrivning på sjukhuset

Väl framme på sjukhuset blev vi väldigt väl omhändertagna av två kvinnor - Rebecka och Birgitta.

De förstod vår chock och vår oro och lät oss fråga så mycket vi ville, de försökte varken stoppa eller minimera varken känslor eller tårar - de förstod.

Det som hänt oss inom loppet av 24 timmar är något som normalt sett sker inom loppet av TRE VECKOR, men Milton hade inte den tiden på sig därför fick det bli såhär nu.

Hans hjärta skulle bli tröttare och tröttare, förträngningen i kroppspulsådern mindre och mindre och slutligen skulle vi, inom en snar framtid, lägga honom för att sova och sedan finna honom omöjlig att väcka igen.

Och ordet för vad det då skulle kallas är just det som alla föräldrar fruktar mest - plötslig spädbarnsdöd.

En operation skulle rädda min ljuvliga son för att dö i plötslig spädbarnsdöd.

Nu insåg vi vilken tur vi hade haft!

Vi skrevs in på sjukhuset, fick träffa kirurgen och gå rundvandring på de olika avdelningarna Milton skulle komma att ligga på.

Fortfarande var det overkligt och svårt att ta in, svårt att fatta hur STORT det här var, men vi hade åtminstone lugnat oss något.

Milton fick kanyl i handen, blodprov togs och han fick bada sterilbad.

Det som jag nu i efterhand minns starkast av den här kvällen var mötet med kirurgen.

Efter att ha pratat med honom kändes situationen inte längre så förtvivlat hopplös.

Även om klockan nu var nio på kvällen tog han sig tid att lugnt och sakligt förklara ingreppet och framför allt - BETYDELSEN av ingreppet.

Här slutade jag se Milton som frisk.

Plötsligt såg jag alla signaler glasklart - min underbara skatt var långsamt på väg att dö ifrån oss.

Miltons symptom var:

- kalla händer och fötter, som isbitar

- vita fötter

- trötthet

- åt ofta, men väldigt lite åt gången

- dålig viktuppgång

- frusenhet

- ansträngd andning

För övrigt var han en glad liten kille med pigga ögon och övrig utveckling var normal. Därför viftades hans symptom bort.

Resan in

På väg in till sjukhuset med Milton hade jag svårt att få styr på alla känslor som stormade i kroppen.

Allting kändes oerhört OVERKLIGT och det fanns inget jag kunde göra för att sakta ned förloppet eller förhindra det.

Inga tårar, ingen ilska, inte ens det bästa argumenten i världen kunde hindra någon från att skära i min son!

Jag ville, ville, VILLE inte, bilen körde obönhörligt framåt och hela kroppen kändes som om den vore stöpt av is.

Det fanns ingen jag kunde skälla på, ingen jag kunde skrika på för att lätta på trycket i mitt bröst som hotade att kväva mig.

Jag fortsatte att skriva till mina två, väl utvalda vänner som skulle bli mina bundsförvanter i smärtan.

Tid för operation

Samboskapet ringde mig från jobbet och berättade att sjukhuset ringt.

- Du får packa en väska till dig och Milton för han ska opereras imorgon. De andra barnen får bo hos farmor och farfar ett par dagar, så packa till dem också. Vi skrivs in på sjukhuset ikväll för han ska göras iordning för operationen som blir i morgon bitti.

Samboskapet lät både arg och skärrad på en gång, det var allvar nu.

Tårarna sprängde mina ögon och formligen forsade ut.

Golvet rämnade under mina fötter och plötsligt visste jag inte ens var väskorna eller barnens kläder låg.

Jag kämpade med att försöka förstå vad som hände men tankarna sprang åt alla håll och kanter och hjärnan kunde inte sammarbeta i känslostormen.

Jag ringde en vän som fick lotsa mig genom själva packningen av alla kläder som skulle med och det enda jag kunde göra var att lyda blint.

Nästa steg var att samla ihop sig och hämta de tre större barnen från skola och dagis och försöka berätta vad som var i görningen.

Men jag kunde inte hålla mig ihop så Liams (10år) lärare fick hjälpa mig att förklara för barnen vart de skulle och varför jag var så upprörd.

Ultraljudet

När lilla Milton, nu 2 månader gammal, var runt 2-3 veckor blev vi på det klara med att han hade mjölkproteinallergi.

För att konstatera detta blev vi skickade till Barnspecialisterna i Eslöv.

Väl där gjordes en rutingenomgång av honom och då upptäckte läkaren en litet, knappt hörbart blåsljud i hjärtat.

- Där är ett litet blåsljud på hjärtat, så det är egentligen frågan om vi behöver följa upp det... Men för säkerhets skull skickar jag en remiss till ultraljud så att vi får kolla det. Troligtvis inget att oroa sig för".

Remissen kom och vi fick till och med komma in tidigare då ett återbud inträffat. Vid gott mod åkte vi in och satt intresserar och tittade både på ultraljud och EKG, utan att ana att inom 20 minuter skulle vår värld bli skör och osäker.

Det som tydligt visades på ultraljudet av Miltons hjärta var en förträngning av stora kroppspulsådern så att blodet fick svårt att komma igenom. Till följd av detta var den ena hjärtmuskeln överansträngd och behövde hjälp snarast.

- Milton behöver en operation och detta kommer ske inom en månad.

OPERATION?! På min lilla, lilla bebis?!

Golvet svajade under mina fötter och tårarna började omedelbart att falla.

SKÄRA i den perfekta lilla kroppen?!

Det fanns inte på kartan...

Jag orkade inte lyssna, kunde inte ta in mer information.

INOM EN MÅNAD?! Det är ju snabba ryck, det måste ju vara akut?!

Inte visste vi då riktigt HUR snabba ryck det skulle bli....

Vi blev uppskickade till röntgen och redan där kände jag att jag föll och jag skrev genast ut en statusuppdatering på Facebook att Milton skulle opereras - i hopp om att någon skulle fånga upp mig i fallet mot den bottenlösa avgrunden jag var på väg emot.

Och jag är glad att jag gjorde det.

Alla möjliga bekanta och vänner sträckte ut sina armar för att fånga mig i fallet.

Jag valde ut två att klamra mig fast vid.

Den ena en före detta arbetskamrat vars dotter genomgått flertalet hjärtoperationer.

Den andre en gammal vän som jag inte träffat sedan tonåren.

Utan dem hade jag inte orkat mig igenom vad som komma skulle....

- Ni kommer att bli kontaktade av Elisabeth som är vår kontaktsjuksköterska. Hon ringer er imorgon och gör upp planen för hur det här ska gå till och ni får tid och datum för operation.

Elisabeth ringde. Men hade helt andra besked......

Någon kvar.......?

För 13 dagar sedan hände det, det underbara, ljuvliga, bästa!

Lille Milton föddes :-)

Milton pilton päronpung.

Bebis nr 4 och härmed sista barnet.

Hela familjens gullegris :-)

Allt gick bra, och väldigt fort.

Två timmar efter första värken hade jag min docksöta son i famnen och 6 timmar senare anlände vi i hemmet, trötta men nöjda :-)

Hittills har han spenderat dagarna med att sova och för att snylta till mig lite härligt bebismys så springer jag således och väcker det arma barnet hela tiden :-)

Hoppas att ni också har det bra, jag ska kika in hos er snart igen - jag ska bara komma ur min bebis-lyckorus-bubbla! ;-)

Undrar ni?

Ni kanske börjar undra så smått vart jag tagit vägen?

Det har inte hänt något, jag kan försäkra er om att allt bara är hur bra som helst!

Faktiskt bättre än på länge :-)

Jag ska bara få lite rutin på tillvaron nu när jag är ensam med barnen hela tiden och jobbar och står i.

Tiden räcker inte till....

Men snart, snart är vi i rätt hjulspår och då är jag här och gnäller igen ;-)

Kram på er så länge <3