torsdag 5 mars 2015

Lilleman lämnad

Jag satt och tryckte en halvtimme extra på dagis innan det kändes okej att gå ifrån Milton (1år).
Grät en skvätt och skämdes inte ens för det. Dock så visade jag inte Milton att jag var ledsen.
Men det svider lite extra denna gången.
Kanske för att Milton fått en jobbig start i livet och varit så mycket sjuk eller så är det helt enkelt bara för att jag vet att han är sista barnet.
Men nyttigt är det nog att sära på oss lite.
Nyttigt för mig i alla fall.
Men inte desto mindre känslomässigt jobbigt....

onsdag 4 mars 2015

Hur ska jag orka arbeta?

Det är idag tredje dagen som jag har varit med Milton (1år) på dagis på inskolning.
Det är inte det roligaste jag vet att sitta med såhär, jag älskar mina barn, men att JOBBA med barn - DET är en helt annan femma!
Nu är jag i alla fall hej och tjenis med alla barnen på avdelningen och de tycker väl mer eller mindre att jag är en av fröknarna nu.
Men imorgon är det dags att lämna det arma barnet HELT i deras händer och försöka gå någon annan stans och göra något.
Jag gruvar mig för det samtidigt som jag tycker att det ska bli skönt.
Jag vet att han kommer bli helt förkrossad, det här är inte alls Miltons grej.
De andra tre barnen har tagit det hela med ro.
Men Milton....
Jag kan knappt gå på toaletten hemma utan att han gråter hjärtskärande :-(
Det känns jobbigt det här....
Men jobba måste jag ju.
Jag tröstar mig med att jag i alla fall bor i Sverige och inte i tex USA, där de lämnar barnen efter några få månader och återgår till arbetet.
Jag har varit hemma över ett år.
Det har varit fint. Men nu är det dags. Även om det skär i själen :-(

tisdag 3 mars 2015

Jag har inget försvar

Jag kallar fortfarande Milton (1år) för min bebis.
Och idag gick ljuset upp för mig just HUR MYCKET bebis han är för mig.
Jag är totalt oförberedd för att börja jobba och lämna honom ifrån mig!
Idag sa de på dagis "tänk nu på att Milton ska vara UTE imorgon, så ta med hans skor och hans ytterkläder".
Skor?
Jag har inte ens köpt de första skorna till honom än!
Ytterkläder?
Det har han - en fluffig pile'overall som passar att sitta i vagnen och bilen i.
Så efter inskolningen idag vart det sko och overall-jakt!
Första stoppet var butiken Wilda Matilda.
Det var minst sagt utsålt. Helt tomt. Inte en pinal i hela butiken. Igenbommad alltså.
Så det vart en tur till Citygross istället.
Där hittade jag EN overall - den fulaste jag sett, men han MÅSTE ju ha en! Och han verkade faktiskt älska den (se bild nedan) och det är ju huvudsaken.
Skor fanns också.

Hur har jag så totalt kunnat glömma bort sådant här?!
Det är ju för katten FJÄRDE barnet och jag brukar ha välklädda barn då de skolas in på dagis!
Just det, bebis var det ja.... ;-)




Farväl till S

Det är inte enbart levande djur jag som djurkommunikatör får i uppdrag att kontakta.
Ibland behöver ägare även få ett sista avslut och ett sista farväl av sina avlidna djur.
Dessa samtal är väldigt speciella, väldigt känsloladdade och jag gör det med största respekt.
Igår fick jag i uppdrag att kontakta S, som varit avliden sedan 93, men fortfarande saknad... <3
Läs om vårt samtal här:

Jag börjar med att tända 3 ljus - ett för dig, ett för S och ett för mig och ber varsamt att få låna S energi för en stund för att låta henne veta att hon är saknad.
Hon kommer snabbt pinnande på sina små ben från en blöt trottoarkant och kommer ned på en gata med kullersten.
Hon känns inte som den smidigaste tjejen, aningen styv och stel och en aning för rund för sin kroppsbyggnad.
"Jag får mycket gott" säger hon och liksom flinar.

Hon känns som en glad tjej, men ganska bestämd. Hon hade koll på läget, lite morsk sådär. En stor hund i en liten kropp.
Hon visar en annan liten hund, den är silvergrå och brun med långt hår.
"Jag bestämmer här".
Hon visar en annan hund också, en som kommer på besök ibland, en hane som är stor och svart.
Hon är inte lika tuff mot honom, passar sig lite.

Hon visar hur hon ligger i någons knä och blir struken över ryggen. Hon har huvudet vänt mot ett soffbord i glas och soffan ser ut att vara spräcklig och i tyg. Ett lakan ligger som skydd på en del av soffan.
"Min favoritdel av dagen".

Något med bråttom kommer upp. Något skyndas. Vet inte vad hon menar med detta.

Hon verkade inte gilla att bli lyft. Då kunde tänderna visas om det lyftes opassande.
 
S, finns det något du vill säga till din människa"?

"Ta nu det där beslutet! Du är beslutsam och du har potential, det är dags för förändring! Du kan inte fortsätta såhär - ena dagen lycklig och nästa olycklig. Våga förändra.
Jag vill att du fyller ditt liv med gemenskap, att du ägnar dig åt sådant som ger DIG glädje. Du vet vad jag menar.
Våga nu ta egna beslut och satsa på det som är viktigt för DIG. Våga vara mjukare och mer öppen nu. Det kommer skänka både dig och mig mer harmoni inombords. Jag vill se dig lycklig och harmonisk.
Nu är jag i balans, nu fortsätter jag min resa. Tack."

Här blir marken under henne dimmig och jag pekar längs gången hon ska gå mot ljuset. När hon är nästan framme vänder hon och kommer tillbaka och gör om proceduren. Denna gången kändes det rätt för henne.
Tack för samtalet S, ta väl hand om dig, du är fri nu 💕

God morgon!

Då kör vi inskolning på dagis dag 2!
Bubban (4år) får vara på sitt dagis och så går vi till mormor och fikar när vi slutat.
Blir bra det! :-)



måndag 2 mars 2015

Lilla Beebe

Skolar in Milton (1år) på dagis.
Känns helt vansinnigt att det redan är dags, samtidigt ska det bli skönt att komma in i vanliga rutiner med jobb och dylikt.
 
 Det går fantastiskt bra, han tycker detta är hur kul som helst, lilla plutten!
Han leker och skrattar och kommer lite då och då fram till mig för att kramas lite och skratta och tultar sedan iväg på upptäcksfärd igen <3





söndag 1 mars 2015

Söndagsstek

Jag vaknar av att Milton (1år) trampar på mitt huvud, i jakt på telefonerna som ligger i fönsterkarmen.
Sömndrucket kollar jag klockan och stönar högt när jag ser att klockan bara är halv sex. 
Lägg dig ned och sov söta barn...
Men icke.
Lagom till att mitt kaffe är klart två timmar senare - då somnar han igen.
Tanken är frestande att göra honom sällskap, men suget efter en kopp kaffe övervinner lusten att sova.

 Jag överlevde faktiskt hela dagen utan att sova och fick både bakat kladdkaka och gjort söndagsstek, inte för att jag  kan skryta med att jag gjorde det med ett leende på läpparna - men jag gjorde det och det smakade utmärkt! :-)