I mammas famn...

Innan operationen spenderade Milton mer eller mindre sina dagar i min famn.

Det har inte blivit mycket av den varan efter operationen eftersom det gjort för ont på honom och jag har saknat det väldigt mycket.

Att hålla sitt barn i famnen är för oss flesta så vardagligt och självklart att man inte märker hur mycket det betyder både för barnet och mamman.

En så enkel sak har plötsligt blivit värsta grejen - jag håller honom i famnen igen!

Halleluljah!!

Och han somnar så gott där, vilket betyder att han saknat den närheten lika mycket som jag :-)

Han har ju mest legat i vagnen, plastbaljan med hjul eller sängen och kikat upp på Laban-mobilen som hänger i nattlampan.

Jag hoppas lite fortfarande att vi kan åka hem idag, även om han hade ont imorse.

Om han fortfarande har mycket ont kommer han snart börja gråta eftersom det är dags för ny dos morfin.

Håller tummarna..... :-)

Dag 6

Lite knorrigt har det allt varit från Miltons sida i natt, men han har inte varit vaken och det är ett gott tecken!

Dessvärre blev hans smärtor värre under morgonen...

Hoppfullt beställde jag in mat till honom och gav honom alvedon och hoppades innerligt att det skulle räcka.

Men vi stöp vid mållinjen, han hade för ont helt enkelt och morfin fick komma in och hjälpa honom :-(

Så det blir ingen hemgång idag heller, men huvudsaken är att han inte har ont!

Så tillbaka på med sjukhuskläderna på honom och ut i köket för att äta frukost! :-)

Dag 5

Det blev ingen hemgång idag, vilket för min del blev en stor besvikelse.

Men det gick bara inte.

Milton hade alldeles för ont utan sitt morfin, så vi siktar på imorgon istället....

Dag 4

Även om det är mysigt att bara umgås med Milton hela dagarna så börjar det bli långtråkigt att bli kvar på sjukhuset.

Men så länge han har så ont att han behöver morfin så får vi stanna kvar.

Idag var det dags att plocka bort övervakningselektroderna på magen och bröstet, kanylen i handen och förbandet över operationssåret.

Ett ultraljud blev gjort idag också för att se om operationen varit framgångsrik såhär långt.

Det som blivit gjort är att de klippt bort en bit av stora kroppspulsådern och sytt ihop den igen.

För att komma åt har de öppnat ett 8 cm långt snitt över revbenen och bak på ryggen.

Ett rejält snitt på en kropp som endast är 57 cm lång.....

Ultraljudet såg bra ut och röntgen likaså och klarar han sig utan morfin imorgon får vi åka hem :)

Dag 3

Inatt tröttnade Milton på matsonden i näsan och slet helt enkelt ut den.

Vi brydde oss inte om att stoppa tillbaka den, han äter som han ska ur flaskan och han kan ta morfin och alvedon i munnen.

Kanylen i handen och övervakningselektroderna får dock stanna kvar.

Idag är Milton så gott som sig själv igen. Han ler och "pratar" väldigt mycket och han har redan charmat de flesta sköterskorna :)

Han är helt enkelt så ljuvlig som bara Milton kan vara och nu kan man börja fundera på att längta hem lite :)

Situationen är inte längre smärtsam och man kan skämta och tänka framåt igen.

Det blir bra det här!

Dag 2

Barn är fantastiska!

Idag kunde syrgasen plockas bort!

Även om Milton redan igår kunde äta som vanligt ur flaskan så behålls matsonden ett tag till.

Den är bra att ge vissa mediciner i, samt att kunna kontrollera att han smälter maten som han ska.

Man kan fortfarande inte hålla honom i famnen, men han är redan märkbart piggare.

Dock är det fortfarande svårt att avläsa hans signaler - har han ont? Är han hungrig?

Jag känner inte riktigt igen hans personlighet även om det första leendet efter operationen kom idag.

Och det kändes uuuuuuunderbart!

Det var Miltons sätt att säga:

- Mamma, det är lugnt nu, jag är okej.

Dag 1

De svåraste smärtorna var nu borta då dräneringsslangen från operationssåret vid revbenen plockades bort.

Han blev utskriven från BIVA och vi kom ned till den vanliga dagvårdsavdelningen där återhämtningen kunde påbörjas.

Redan nu kunde man märka en stor förändring även om Milton fortfarande var ganska tagen.

Fortfarande kunde jag inte hålla honom i famnen och det kändes väldigt jobbigt.

Matsonden var kvar i näsan och syrgasen behövde han fortfarande och nu fick han även klisterlappar på magen och en dosa så att sköterskorna skulle kunna hålla ett öga på hans lilla hjärta och puls så att allt funkade som det skulle och inte smärtan rusade i höjden.

Vi fick ett eget rum men varannan timme kom sköterskorna och gav eventuell medicin och kollade saturationen (syresättningen i blodet)

Samboskapet fick lov att sova med oss på rummet denna natten också vilket var skönt även om det värsta redan nu kändes överstökat.