Lift me up

- Helt ärligt Mallan - hur pallar du? Jobba i stort sett heltid, 3 ungar och en i magen och en sambo som praktiskt taget aldrig är hemma? Har du hittat någon hemlig källa till energi, haha?

Frågan kommer från en kollega och hon studerar mig nyfiket medan hon väntar på svaret.

Ganska enkelt egentligen.

1. Barnen har jag själv valt och då får man inte gnälla.

2. Vad har jag för val?

En bra dag suger jag åt mig av en rar gest av en vän, ungarnas uppriktiga komplimanger och deras omtanke mot varandra och till och med kundernas belåtna och översvallande tack när man skött deras ärenden på rätt sätt.

Det gäller att se kärleken i tillvaron, spara dem i hjärtat och plocka fram dem när man tror att man inte orkar.

En dålig dag, när ungarna kivar och jobbet inte blir bra....

Ja... Då är jag nog både bättre och snabbare än de flesta på att räkna till hundra.

Man kan ju inte gärna slänga på luren i örat på den där otrevliga kunden eller ta den ena ungen och slå ihjäl den andra med eller hiva ut Samboskapets käraste ägodelar på gården - även om jag många gånger får lust ;-)

Det ÄR mysigt och speciellt att få rå om ungarna helt själv.

Men det är inte kravlöst och jag får ofta lägga band på mig så att inte stressen griper tag i mig och sparkar mig i arslet och sopar mattan med mig.

För den vill gärna göra det.

Speciellt efter Michelles kommentar vid matbordet idag:

- det känns inte som pappa saknar oss, han ringer aldrig och pratar med oss.

När sådana kommentarer kommer kommer stressen krypandes.

Jag kan inte ersätta pappa.

Men jag kan vara en jävligt bra mamma och DET kommer förhoppningsvis löna sig längre fram :-)