Undrar ni?

Ni kanske börjar undra så smått vart jag tagit vägen?

Det har inte hänt något, jag kan försäkra er om att allt bara är hur bra som helst!

Faktiskt bättre än på länge :-)

Jag ska bara få lite rutin på tillvaron nu när jag är ensam med barnen hela tiden och jobbar och står i.

Tiden räcker inte till....

Men snart, snart är vi i rätt hjulspår och då är jag här och gnäller igen ;-)

Kram på er så länge <3

Puh!

Jösses kors, idag måste det verkligen bli åska!

Luften är tung och tjock och nu när jag satte mig på tåget kände jag hur kläderna klistrade mot kroppen.

Och då har jag inte stressat, snarare tvärtom.

Jag och barnen strosade lugnt till fritids och dagis och pratade om spindelögon och spindelägg och annat smått och gott som naturen bjuder på :-)

Lift me up

- Helt ärligt Mallan - hur pallar du? Jobba i stort sett heltid, 3 ungar och en i magen och en sambo som praktiskt taget aldrig är hemma? Har du hittat någon hemlig källa till energi, haha?

Frågan kommer från en kollega och hon studerar mig nyfiket medan hon väntar på svaret.

Ganska enkelt egentligen.

1. Barnen har jag själv valt och då får man inte gnälla.

2. Vad har jag för val?

En bra dag suger jag åt mig av en rar gest av en vän, ungarnas uppriktiga komplimanger och deras omtanke mot varandra och till och med kundernas belåtna och översvallande tack när man skött deras ärenden på rätt sätt.

Det gäller att se kärleken i tillvaron, spara dem i hjärtat och plocka fram dem när man tror att man inte orkar.

En dålig dag, när ungarna kivar och jobbet inte blir bra....

Ja... Då är jag nog både bättre och snabbare än de flesta på att räkna till hundra.

Man kan ju inte gärna slänga på luren i örat på den där otrevliga kunden eller ta den ena ungen och slå ihjäl den andra med eller hiva ut Samboskapets käraste ägodelar på gården - även om jag många gånger får lust ;-)

Det ÄR mysigt och speciellt att få rå om ungarna helt själv.

Men det är inte kravlöst och jag får ofta lägga band på mig så att inte stressen griper tag i mig och sparkar mig i arslet och sopar mattan med mig.

För den vill gärna göra det.

Speciellt efter Michelles kommentar vid matbordet idag:

- det känns inte som pappa saknar oss, han ringer aldrig och pratar med oss.

När sådana kommentarer kommer kommer stressen krypandes.

Jag kan inte ersätta pappa.

Men jag kan vara en jävligt bra mamma och DET kommer förhoppningsvis löna sig längre fram :-)

En god morgon

Jag vaknar tidigt av det försiktiga plingandet av ett inkommande sms från Samboskapet som önskar god morgon.

Fortfarande irriterad efter gårdagskvällens diskussion väljer jag att svara kort och lägger sedan telefonen åt sidan och försöker somna om.

Irritationen håller mig vaken så istället går jag upp och sätter på kaffe och noterar att det förmodligen kommer bli ännu en solig och fin dag.

Skönt.

Jag smyger tillbaka till sängen och nappar åt mig en tidning som ligger på nattygsbordet och skumläser lite medan solen stiger därute och får en vilsen mås att skräna och föra tankarna till havet.

Efter en stund kommer Bubban (3år) och kryper yrvaket upp i min säng och lägger sig tillrätta.

Hon pussar mig på armen och jag hör hennes mage kurra, men eftersom hon somnar om så låter jag henne ligga.

Hon gnyr besviket till när jag reser mig för att hämta kaffe men blir snabbt nöjd igen när jag kryper ned i sängen igen och pussar henne på pannan och fortsätter läsa min tidning.

Jag njuter av den rofyllda tystnaden och läser en stund till innan Bubban vaknar till ordentligt och tassar in till Liam (9år) och väcker honom genom att locka med en god frukost som ännu inte är framdukad.

Vi skrattar åt lillans påhitt och han lägger sig sidan om mig och kikar på bilderna i min tidning.

Våra magar kurrar ikapp och nu väcker Bubban även Michelle (7år) och jag reser mig för att ta denna ljuvliga morgons andra kopp kaffe.

Nu är det dags för frukost och lite dagsplanering.

God morgon <3

Blir så trött på vissa föräldrar

Michelle (7år) har en bästis, I, som går i hennes klass.

De här flickorna älskar att umgås tillsammans och det är ett evigt tjat om de inte kan få leka.

I torsdags var ännu en av de dagarna som det tjatades om att de ville leka och när ändå I's pappa fanns på plats tyckte jag att det var lika bra att vi bestämde en dag.

- klart ni ska leka, vi tar det till helgen, så hittar vi på något riktigt kul! Lovade pappan och flickorna blev överlyckliga.

Eftersom jag vet av erfarenhet att DE inte ringer, så ringde jag idag för att bestämma tid.

Idag gick inte,men vi kunde väl höras ikväll och se om det gick imorgon? 

Såklart.

Som så många gånger förr.

Det kommer inte bli någon lek denna helgen heller.

Och så har vi en ny vecka med två besvikna tjejer.

Så tröttsamt......

Gravid i v 19

Idag går jag in i vecka 19 på min graviditet och denna gången har jag skaffat mig en gravid-app som jag kikar i lite då och då.

Den riktar sig främst till förstföderskor tycker jag nog, då det är mycket om oro hit och dit och kroppsförändringar.

Det där känner man ju till nu.

För mig är det underbart, speciellt och magiskt att vara gravid, men också en pain in the ass emellanåt.

Man kan inte äta allt, det gör ont lite här och var, maten smakar annorlunda, blydläpparna blir stora som apelsinklyftor, tuttarna gör ont bara man tittar på dem, man vaggar som en anka och vrålar som en varg för ingenting, däckar helst före klockan kl 8 på kvällen, och framför allt - man ser annorlunda ut.

Såklart!

Man har ju helt plötsligt blivit hyresvärd till en person som växer och växer och är beroende av att du tar hand om "hushållet" med största respekt och försiktighet.

Hur som helst, det står i min gravid-app nu under v 19 : "man kan känna sig lite oglamorös när kroppen sväller"

Lite?

Det var väl ganska lindrigt sagt?

Jag är snart i det stadiet att jag helst inte visar mig ute i dagsljus ;-)

Vi blir hemma idag

Michelle (7år) har sovit dåligt inatt och jag undrar om det är slaget i pannan som gjort sömnen orolig.

I varje fall har det gjort mig trött som en björn, så det blir inget jobb idag inte.

Denna första jobbveckan har varit ganska slitsam och det kan vara skönt med en långhelg innan vi drar igång på måndag igen.

Att gå upp klockan fem och gå iväg med barnen halv sju för att jobba och sedan hämta dem och ha två timmar på sig på hemmaplan innan det är dags för nattning har inte varit min kopp te alls.

Klockan är nu tio i åtta och barnen sover fortfarande, så jag passar på att läsa lite bloggar i sängen :-)

God morgon :-)

Åh, mina arma nerver

12.20 får jag ett meddelande om att Samboskapet vill att jag ska kontakta honom OMGÅENDE då någon av mina flickor slagit sig illa på dagis/fritids.

VEM?!

Tankarna far snabbt genom mitt huvud - om det är Bubban (3år) - har hon slagit ut en tand?

Om det är Michelle (7år) - har hon brutit armen? Slagit sig så att hon blöder kraftigt?

Pulsen går upp i slag som inte är normala och stressen och oron slår klorna i mig och målar upp de värsta bilder man kan tänka sig.

Jag är minst en timme hemifrån och önskar mig hemåt snabbare än en anka bajsar.

Så får jag pratat med fritids och får veta att det gäller Michelle som slagit huvudet illa i en dörrkarm och nu har en bula stor som saturnus i pannan, det är bäst jag kommer.

Givetvis slänger jag mig på tåget hem och förbannar ännu en gång att jag måste jobba och vara så långt borta från mitt barn när hon behöver mig.

Blir något förvånad när jag anländer till fritids och hittar mitt rara flickebarn på golvet i full färd att bygga lego med storebror.

Pigg som en mört är hon också när hon glatt hoppar fram till mig och visar skadan i pannan - ett rött streck.

Hon har ingen som helst lust att gå hem så tidigt och ber mig åka tillbaka till jobbet och komma tillbaka när jag ska.

Jaha?

Stressade jag upp mig till tusen för det här?!

Jag lockar hem det skadade barnet med glass och njuter av den extra stunden vi får tillsammans :-)