Samboskapet har tagit hem den filmen till Liam (8 år) som förmodligen också kommer att älska den och idag satte vi oss och slötittade lite på den medan Bubban höll på att somna.
Mitt starkaste minne från den filmen är när Atreyu ska ta sig igenom Swamp of sorrows med sin häst Artax.
Alla vet att ju tyngre sorger man bär på, desto mer sjunker man i träsket och tar sorgen över helt så drunknar man.
Stackars Artax är tydligen en ganska ledsen häst, för han sjunker i träsket som en sten och Atreyu försöker förtvivlat dra upp honom medan han försöker övertyga den stackars hästkraken att han är Atreyus enda vän och att han älskar honom mest av allt i hela världen.
När jag såg filmen första gången var jag en hästälskare av stora mått och hade gärna haft en sådan i vardagsrummet om jag bara hade fått för mamma.
Därför var den här korta scenen otroligt gripande för mig eftersom hästen drunknar i sina sorger och Atreyus tårar sprutar - och så gjorde mina också och jag tog väldigt illa vid mig av denna scen och kunde inte släppa tankarna ifrån den på flera veckor.
Idag - 20 år senare - tycker jag att filmen är ganska B-igt gjord och Atreyu lägger ingen tyngd i sina repliker, ändå sprutar mina tårar ikapp med Atreyus när han för glatta livet försöker dra upp sin häst ifrån att uppslukas av träsket.
Vissa saker växer man tydligen aldrig ifrån!
