Samtalet jag inte ville ha

Tjugo i ett ligger telefonen på mitt skrivbord på jobbet och vibrerar som en galning.
Displayen visar dolt nummer och tveksamt lyfter jag luren och svarar.
Det är tandläkaren som låter meddela att han rådslagit med käkkirurgen i Lund om huruvida den lilla biten tand som blev kvar när visdomstanden drogs ut ska opereras ut eller inte.
Det ska den.
Den goda nyheten är att min vanliga tandläkare ska ta den.
Eftersom han är överläkare i narkossövning så känner jag mig hyfsat lugn över smärtan.
Den dåliga nyheten är att han inte tidigare gjort ett sådant ingrepp.
Känns ju bra att veta. Inte.
Dessutom är jag hostig och förkyld och hade helst velat krypa ner i sängen.
Mina nerver dansar tango utanpå min kropp och jag kan inte sitta still.
Såret efter den utdragna tanden är nu läkt så först ska han GÖRA ett nytt hål.
Sedan ska han hitta tandningen och rycka loss den från sitt fäste som i stort sett är en stor, fet nerv. Han har gjort ett tidigare försök till detta och då klarade han det inte för att det gjorde för ont.
Hänger ni med på rädslan jag känner?
Jag vill inte vara jag idag.