Jag blir så besviken och ledsen

När jag läser dagens kvällstidningar angående den mördade 4-åringen i Ljungby.
Tydligen har en vuxen man varit ute med sitt barn och lekt på samma lekplats, sett att 4-åringen lek-brottats med någon som ganska snart blev allvar och sedan sett hur andra barn lade sig i bråket.
Gjorde han något åt det där och då? Nej.
Istället ser han på när 4-åringen springer iväg för glatta livet, tappar sin tröja och blir jagad av "ett gäng andra barn" in i dungen - där han sedan hittades död.
Hans eget barn föreslog att de skulle följa efter de andra barnen för att checka läget.
Och vad gjorde han då?
Jodå, tog sin egen unge i handen och gick HEM! HEM!! Jo men tjena........

Varje normalt funtad människa med någorlunda vett innanför pannan hejdar väl barn i bråk om ingen annan vuxen syns till?!
Speciellt om det är ett LITET barn som blir jagat av MÅNGA barn?
Eller har vi faktiskt blivit så kalla att vi tänker "det angår inte oss"?
Hur tänkte han? Och var fanns han när vi andra stod i kö hos Gud i väntan på hjärnan? Var det han som höll upp dörren för oss och missade hela grejen och fick en ananas-skiva tilldelad?

Han borde SKÄMMAS och inte känna sig det minsta stolt över sin "insats".
Han kunde ha förhindrat att det skedde.