Samboskapet ringer ifrån sitt jobb (i Göteborg) för att säga godmorgon.
Jag blir glad när han ringer, men med ens blir jag sur.
Jag blir inte sur på honom och han stör inte.
Men han påminner mig om hur ensam jag är med all skötsel av barn, matlagning och sängläggning.
Han är ju bara hemma ett par dagar i veckan, resten av tiden står jag ensam med ett hushåll med 3 ungar.
Jag är inte bitter för att han inte är hemma och hjälper till, tvärtom känner jag mig för det mesta som en supermamma som faktiskt fixar detta.
Okej, hemmet är inte alltid skinande rent och jag ser väl inte ut som värsta fotomodellen, men jag har rena, mätta lyckliga barn.
Många gånger har jag tänkt att han inte skulle klara av en vecka i min sits.
Men skulle jag klara av en vecka i hans?
Att ständigt vara ifrån familjen, lita på att den där hemma pallar med allt, jobba 18 timmar om dygnet och hoppas på att den där hemma faktiskt vill fortsätta leva med mig?
Nej, det skulle jag inte palla.
Jag har det bra som jag har det.
Nästa gång han ringer så ska jag visa att jag har det bra :-)
Hejsan!
SvaraRaderaKul att du hälsade på hos mej :-)
Ja ibland kanske man får stanna till & tänka & faktiskt uppskatta vad ens partner gör.. för han gör ju sitt för ER skull & du gör ju ditt för ER skull.. & tillsammans är ni oslagbara ;-)
Ha en finfin dag!
Önskar en annan supermamma (typ)
mm, visst är det så att vi ska tänka efter ibland och inse att vi har det egentligen väldigt bra
SvaraRaderakul att du tittade in till mig - välkommen
kramar
Ibland får man tänka lite bakvänt för att få rätsida på sitt tänk. Det gjorde du bra. :)
SvaraRaderaSå där kan man nog ha det en tid, men jag hoppas verkligen på sikt att ni kommer närmare varandra, för jag tror inte det är bra i längden. Hur ser det ut framöver...?
SvaraRaderaMin mans och mina första sju år bodde vi på olika orter först i tre år, sedan ihop i ett och sedan isär i tre år till, allt p g a studier och jobb.
Nu när vi har barn bor vi alltid ihop och även om han har långa arbetsdagar och reser en del och jag därmed gör typ allt, så kommer han i alla fall hem... Känns skönt...
Kloka tankar, vännen...:)
SvaraRaderaI mitt tidigare liv när jag levde ihop med sonens far, så levde jag som du fast bara ett barn. Var ganska jobbigt att både hämta och lämna, handla, laga mat, tvätta, städa... OMG va bitter jag låter, de flesta dagarna var positiva =)
SvaraRadera